ledig

idag har jag äntligen en ledig dag. ensam hemma då frun är i blivande hemlandet och arbetar. ingen ork och ingen lust till att göra något alls idag. jag kan inte bestämma mig om jag skall ta en promenad nu eller åka och träna bodypump ikväll istället. jag gillar inte att promenera. inte utan hund och i varje fall inte ensam.
 jag saknar min vovve.

usch som jag låter bitter och tråkig. jag är egentligen inte det. eller? många dagar av arbete kan få mig sådan. på torsdag är det ledighet igen och då skall jag åka neråt till min fru och den lilla kulan på hennes mage.

den är faktiskt liten. de ska mäta igen och förhoppningsvis blir den större. i värsta fall är det väl en lite kortväxt person där inne. tänker mig att det skall gå lika bra. bäst måste ändå vara i tonåren när man kan lyfta upp sin unge under armen och släpa hem honom efter den första fyllan. 

förmodligen är det inget konstigt alls utan bara det att han inte har någon lust att göra en för stor mage på min fru. han gillar att ha det trångt helt enkelt. 30 fulla veckor idag.

snart är vi mammor.

det stör mig något fasligt att en del undrar vad jag blir när vårt barn kommer ut. jag hör inte till den lättkränkta sorten homosar. tvärt om. jag har stort tålamod med att lysnna på människors okunskap. dock kan jag inte förstå varför det skall vara konstigt att jag blir mamma åt vårt barn? 

 ingen skulle ifrågasätta mitt mödraskap om jag adopterade en liten från ett annat land. dock ifrågasätts vad jag blir när jag måste adoptera barnet jag varit med och planerat samt tillverkat (jo jag sprutade in bebisfröna). att jag överhuvudtaget måste adoptera mitt eget barn är i sig en dumhet som jag inte orkar ens protestera emot just nu.  jag är tydligen i likgiltighetsmode när jag borde vara på krigsstigen. jag vet att de flesta ungar har en mamma och en pappa. eller åtminstående att de är gjorda av en kvinna och en man. tillika blir de mamma och pappa. idag har inte mamma och pappa så mycket att göra med föräldraskap egentligen. familjer ser ut på olika vis. normen har gått från mamma och pappa till ensamstående, bonus, styv, plast, regnbåge u name it. det enda vi kan konstatera är att det behövs ett människoägg och en människospermie. en livmoder att växa i och sedan en massa väntan. där har vi ett barn. biologiskt, donerat, IVFat eller adopterat spelar ingen roll. det är ett barn. ett barn behöver kärlek och någon att kalla förälder.  det behöver barnet oavsett hur den kom till världen. 

vårt barn har två föräldrar. två mammor.

därefter sätter vi punkt.

varför.

jag hade bestämt att denna veckan utan min kära fru här hemma skulle bli veckan då allt fokus skulle ligga på träning. glad i hågen satt jag i måndags morse och bokade in mig på träning. tisdag-bodypump onsdag-indoor walking torsdag-bodycombat.

 måndag kväll infann sig magsjukan.

 måndag natt spenderades som sig bör i skyttetrafik mellan säng och badrum och färgen i mitt ansikte var allt annat än levande, mer askgrå.

nu blir startskottet för träningen bli på lördag tillsammans med frun istället. nästa vecka skall spenderas i Danmark, blivande hemstaden. då får jag ta med jogginskorna och om inte jogga så väl ta långpromenader i min blivande stad. vi skall bo där i två år. Köpenhamn. 

att blogga, som att föra dagbok, en öppen sådan. jag tänker mig att det är för min skull som jag skall skriva. för mitt barns skull när han kan läsa. och för alla andras skull om de finner något intressant. jag läser några bloggar själv. som jag följt ett tag men aldrig gett mig tillkänna.

funderar en del över det. jag vet plötsligt mycket om dem. de inget om mig. 

det finner jag viss orättvisa i.möjligtvis är det det som är tjusningen.

Jag skall under 2013 försöka mig på att blogga. Låta mitt liv delvis ligga öppet för allmänheten att beskåda. Lite som en dokumentation av mig för mig och för den som vill läsa.

om jag lägger upp bilder får tiden utvisa.

i den frågan har jag inte bestämt mig än.

överallt.

nu har min fru varit borta i 14 timmar. inte så långt bort bara i köpenhamn. jag förundras över det faktum att man kan sakna en person så snabbt när man vanligtvis träffas dagligen. vi ha inte varit fru och fru eller som vigselförättaren sa hustru och hustru med varandra så särskilt länge. en månad och 7 dagar mer exakt. en av de bästa dagar skulle jag tro.

 ja jag kallade henne visserligen apatisk på bröllopsdagen när hon inte hjälpte mig att leta efter mina örhängen. till mitt försvar var jag totalt neurotiskt stressad och dessutom skakig i benen med två vanligtvis kobenta knäskålar som nu passade på att skallra som om benen drabbats av jordbävning, detta strax innan fotograferingen. försvar och försvar? dåligt försvar och jag bad i nästa andetag om ursäkt och knäppte fingrarna i hopp om att hon inte skulle säga nej innan hon sagt ja. hon sa ja. hustru och hustru, det är fint!

hon är väldigt fin och väldigt preggo 

min fru. 

det här får bli mitt första inlägg i min första blogg.